Massi Fritz: Sluta dalta med våldtäktsmän – inför hårdare straff

Jag har i över 24 års tid arbetat som målsägandebiträde för utsatta brottsoffer, däribland många våldtäktsoffer. En sak alla våldtäktsoffer har gemensamt är just rädslan att bli misstrodd av rättsväsendet, att i polisförhör eller i domstol behöva utstå kränkningar, skuld och skam samt tvingas vända ut och in på sina sexuella preferenser, trots att det kan sakna betydelse för åtalet.

Våldtäktsoffer vet att beviskraven är höga och att statistiken talar emot fällande dom. Därför väljer många att inte polisanmäla. Enligt min erfarenhet och åsikt är våldtäktsbrotten jämfört med andra våldsbrott de absolut svåraste brotten att få brottsoffren att våga polisanmäla. När brottet väl polisanmäls, är det sällan som förundersökningen leder till ett åtal och när åtalet väcks är det sällan våldtäkten leder till en fällande dom.

► LÄS MER: Advokaten till våldtäktsåtalad: Beskriv dina kalsonger

Det nämnda beror inte enbart på bevisningen, för när åklagaren väl har bestämt sig för att åtala finns det oftast bra bevisning. Min bestämda uppfattning är att bevisningen värderas på olika sätt beroende på vilka som dömer i målet – ett lotteri – lika stort lotteri som när en instans kommer fram till en friande dom och nästa instans till en fällande dom.

De flesta våldtäkter begås av en man mot en närstående kvinna. Men hur ser straffen ut vid en fällande dom? Det är ofta straff på den lägre delen av straffskalan. För våldtäkt av normalgraden är det utdömda straffet ofta två års fängelse. Man räknar sedan bort tiden våldtäktsmannen spenderat i häkte, och släpper den dömda när den har avtjänat två tredjedelar av fängelsestraffet. I slutändan kanske en dömd får tillbringa ett år i svenskt fängelse. Vid grov våldtäkt är straffen 4-10 års fängelse.

Vi måste fråga oss om det är ett rimligt straff som står i proportion till brottets allvar, och det ofta livslånga lidande brottet och rättsprocessen orsakar brottsoffret. Jag hävdar att det inte är det.

Den sexualbrottslagstiftningen vi har i dag är inte förenlig med Istanbulkonvention som trädde i kraft 2014. Våld mot kvinnor är enligt konventionen ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och alla uppsåtliga sexuella handlingar som begås utan samtycke ska straffbeläggas. De krav som vår nuvarande lagstiftning ställer på förekomst av våld, hot eller tvång är otidsenliga och måste bort. Det ska räcka med att säga nej en gång, och allt annat än ett fritt givet samtycke ska anses vara ett nej.

Vi bör även införa likgiltighetsuppsåt och oaktsamhetsbrott i vår lagstiftning, skärpa straffen och höja skadestånden så att de reflekterar brottens allvar.

► LÄS MER: Till dig som våldtog min dotter

Att ha sex med ett barn ska alltid anses vara våldtäkt mot barn. Det finns inga förmildrande omständigheter som fråntar den vuxna sitt ansvar i dessa fall. En vuxen människa har ett eget ansvar att ha god kännedom om svensk lagstiftning. Att domstolar bedömer unga brottsoffers fysiska utveckling för att avgöra om gärningsmannens uppfattning av brottsoffrets ålder anses rimlig eller inte är en fruktansvärd kränkning mot brottsoffret som genast måste upphöra. Lagen måste ändras.

I Sverige ska flickor och kvinnor kunna leva trygga i vetskapen att deras kroppar är deras egna att bestämma över. Att ingen får utsatta en annan människa för sexuella handlingar mot dennes vilja, oavsett om man sover, är berusad, eller klarvaken. Vi måste sluta dalta med våldtäktsmän, tro på deras osannolika historier och ursäkta deras beteende.

► LÄS MER: Moderaterna: ”Bestraffa oaksamheter vid våldtäkter”

Mäns våld mot kvinnor anses fortfarande i allt för stor utsträckning vara en kvinnofråga, där det största engagemanget kommer från kvinnorättsorganisationer vars arbete till stor del utförs av volontärer. Detta trots att de som orsakar problemet, de som nästan uteslutande begår brotten, och de som också har störst möjlighet att komma till bukt med problemet är män.

Det är dags att fråga sig varför vi har attityder och värderingar mot kvinnor som dricker, klär sig på ett visst sätt eller går hem med en okänd, samtidigt som vi accepterar att män gör det.

Det är dags att ta frågan om våldtäkt på allvar och lägga ansvaret där det hör hemma: på förövarna. Brott mot kvinnors rättigheter är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Elisabeth Massi Fritz

@advokatmassifritz

Metro